Av Carl-Thomas von Christierson
Vad är ett Riddarhus? Ja, i själva verket har ordet dubbel mening, dels som en fysisk byggnad, dels som beteckning för adeln som korporation, som sammanslutning. I denna dubbla mening är de två riddarhusen i Sverige och Finland i klass för sig. I Europa finns sammanslutningar för adel i Danmark, Storbritannien, Nederländerna, Belgien, Spanien och Ryssland. Fysiska riddarhus har existerat tidigare, bl.a. i de Baltiska länderna, i det kejserliga Rysslands provinser och i guvernementet Viborg, som år 1811 återförenades med Finland. Men som adelskorporation med eget hus existerar riddarhus endast i Sverige och Finland.
Riddarhuset som byggnad har först och främst en praktisk funktion. Det er en plats där adeln kan sammanträffa, där adelns angelägenheter diskuteras och administreras, och det var där en nyadlad och hans ätt måste introduceras för att bli erkänd. På Riddarhuset måste en kopia av sköldebrevets text föreligga och en genealogi över ättens medlemmar inlämnas. Riddarhusets funktion var nämligen också att hålla reda på vem som tillhörde adeln, eller som det ännu heter ”Ridderskapet och Adeln”.
I Stockholm är riddarhuspalatset en av de arkitektoniskt bästa och mest storslagna byggnaderna från svenska stormaktstiden. I Helsingfors är byggnaden från år 1863 och en representant för den nygotiska stilen som var framhärskande inom arkitekturen på den tidpunkten.
Sveriges Riddarhus upprättades med Riddarhusordningen av 1626, men länge träffades man i en provisorisk inrättad byggning vid tyska kyrkan i Stockholm. Den nuvarande byggnaden togs i bruk 1655. Så länge Finland var en del av Sverige hörde landets adel till den svenska, men med rikssprängningen 1809 fick Finland vid lantdagen i Borgå 1809 och som autonomt ryskt storfurstendöme officiellt en egen riddarhusinstitution. Det dröjde dock till 1863 före Finlands Ridderskap och Adel kunde ta sitt eget hus i bruk. Riddarhuset i Finland kan i prakt och inrättning på inget sätt tävla med Sveriges, men mätt i kvadratmeter är Riddarhuset i Helsingfors något överraskande 200 m2 större än systerhuset i Stockholm, och själva riddarhussalen i Helsingfors är med sina 477 m2 betydligt större än i Stockholm där salen är på 352m2.
Riddarhusordningen av 1626 fastslog, ”att hela ridderskapet uti i Sverige och Finland, så gammalt som nytt, skall bliva antecknat och distinguerat i sina familjer och ätter.” Härigenom påbörjades en registrering av vilka grevliga, friherrliga och obetitlade ätter som existerade. I riddarhusordningen skiljde man mellan högadel, bestående av grevar och friherrar, också kallad herreklassen, riddarklassen, som bestod av obetitlade efterkommande till riksråd och sedan lågadeln eller svenneklassen, bestående av den övriga obetitlade adeln. I varje klass tilldelades ätterna sitt eget nummer. Tillsammans bildade de tre klasserna adelsståndet vid de svenska riksdagarna, vartill varje adelsätt hade både rätt och plikt att välja en person som representant, vanligtvis ättens överhuvud också kallad huvudman. Adelsståndets möten leddes av den av regenten utnämnda lantmarskalken. Som det förnämsta av de fyra stånden vid riksdagarna, och med de vittgående privilegierna som adeln åtnjöt, hade adeln naturligtvis i hög grad inflytande på landets styrelse.
Institutionen Finlands Riddarhus upprättades år 1818 genom kejserlig bestämmelse. Finlands Ridderskap och Adel etablerades genom immatrikulation av de i landet boende svenska adelsätterna, introduktion av nyadlade finska adelssläkter eller naturalisation av utländska, t.ex. ryska, baltiska eller skotska adelssläkter. Inom år 1817 måste alla i Finland boende svenska adelsätter anmäla sig med anmodan om immatrikulation och framlägga bevis på adelskap och introduktion på Sveriges Riddarhus. Därtill måste ätterna till det nya finska riddarhuset leverera tillförlitliga uppgifter över ätternas medlemmar. År 1818 inleddes själva immatrikuleringen och från detta år räknas Finlands Riddarhus egentliga tillkomst. Finland förblev en del av kejsarriket Ryssland fram till den 6 december 1917, då landets regering, Senaten, efter den kommunistiska revolutionen i Ryssland, förklarade landet som en självständig och oberoende stat. Genom Riddarhusordningen av 1918 regleras Finlands Riddarhus verksamhet, och i motsats till Sverige, där Riddarhuset sedan den 1 juli 2003 är helt skild från svenska staten, är Riddarhusordningen i Finland fortfarande en del av Finlands författningssamling.
Bägge riddarhusens heraldiska arv och samlingar är betydande. Mest iögonfallande och inte minst imponerande är alla vapensköldarna upphängda på väggarna i respektive riddarhussalar, 2231 i Stockholm och 357 i Helsingfors. I synnerhet i Stockholm representerar vapenplåtarna inte endast ett historiskt arv men även ett betydande konstnärligt arv, då ett 80-tal olika vapenmålare är representerade. I Helsingfors har vapnen et mycket enhetligare utseende då de till största delen sattes upp då huset färdigställdes 1863.
Bägge riddarhus har en betydande samling sköldebrev i original. Sköldebreven ger uppgifter om den nobiliserade, anger vapnets blasonering och vapnen finns med få undantag avmålade. Sköldebreven har stort affektionsvärde för respektive ätter, men också ett ovärderligt värde som de historiska dokument de är. Sedan många år erbjuder riddarhusen därför att, som antingen donation eller deposition, kostnadsfritt uppbevara sköldebreven under säkra arkivförhållanden.
Ett heraldiskt värde har också de samlingar av sigillstampar som bägge riddarhus äger. I Stockholm finns även Hjalmar Wickanders samling av ostindiskt vapenporslin, den största i Sverige. Den skänktes år 1930 till Riddarhuset och består av 308 pjäser med 175 olika vapen.
Då Finlands Riddarhus uppfördes fick det i långt högre grad än i Sverige en heraldisk dekor. Den besökande ser det redan på fasaden, som på mitten visar Storfurstendömet Finlands vapen och därunder Finlands landskapsvapen. De dubbla ingångsdörrarna har var sin stiliserad sköld med hjälm. De adliga rangkronorna ses på både smidesgallret framför trappan till andra våningen och på den röda löparen på själva trappan. I det så kallade utskottsrummet på andra våningen ses tre glasfönster med målade vapensköldar för finska och svenska uradelssläkter och på de stora takkronorna i riddarhusalen ses Finlands lejon. I Finlands Riddarhus har också en häroldsdräkt från lantdagen i Borgå bevarats. En klenod är lantmarskalkstaven med sin ryska storfurstekrona.
Bägge riddarhus har också en viktig publiceringsuppgift, först och främst adelskalendern som anger ätternas levande medlemmar och därmed vem som tillhör Sveriges, respektive Finlands Ridderskap och Adel. Vid varje ätt visas även vapnet. P. O. von Törne gav 1926 och 1935 ut Finlands Riddarhus I-II, och Finlands Adelsförbund gav åren 1926-31 ut en årsskrift med heraldiska och främst biografiska artiklar. Sedan 1966 har Finland Riddarhus givit ut den vetenskapliga serien Gentes Finlandiae, tills vidare tio band, och år 2013 kom i anledning av 150-årsjubileet för riddarhusets uppförande verket Adeln och dess hus. I Sverige är det klassiska verket Sveriges Riddarhus från 1926 och 1999 kom ett presentationsverk Riddarhuset. Den omfattande samlingen vapenplåtar har beskrivits i de tre banden Riddarhusets vapensköldar från 2019. Vapnen på Finlands Riddarhus har publicerats i George Granfelts Vapenbok för Finlands Ridderskap och Adel (1889) och som facsimil (2017). Bägge riddarhus ger ut en tidskrift, i Sverige Arte et Marte och i Finland Vårt Riddarhus. Till stöd för den heraldiska och genealogiska forskningen upprätthåller bägge riddarhus ett forskningsbibliotek och omfattande arkiv.
Bägge riddarhus har en hemsida https://www.riddarhuset.se/ och https://www.riddarhuset.fi/ och bägge riddarhusen välkomnar besökare. Ett rikhaltigt kulturprogram med bland annat föredrag, utställningar och konserter medverkar till att öppna riddarhusen för både dess medlemmar och allmänheten.
