2020: Ängelholm

Heraldiken i Ängelholmstrakten

Ängelholms vapen är: I blått fält två korslagda laxar av silver under en krona av guld och däröver en kerub av silver. Här ska detta vapens historia beskrivas, men också Ängelholms-traktens övriga heraldik.

Ängelholms vapen blev Årets nordiska kommunvapen år 2020. Det är en utmärkelse som Societas Heraldica Scandinavica har instiftat för att lyfta fram en kommun som använder sitt vapen på ett bra sätt. Bakgrunden till utmärkelsen är att Ängelholm under år 2019 har tagit fram en ny version av sitt kommunvapen. Till saken hör att ett vapen, enligt heraldikens regler, är bundet till sitt innehåll men inte sin form. Utformningen kan alltså ändras, så länge bilden följer den skriftliga beskrivningen, den s.k. blasoneringen. Detta är heraldikens stora fördel framför logotyper – ett vapen kan utformas på olika sätt och anpassas till olika användningsområden och stilideal men ändå vara samma vapen.

Anledningen till att Ängelholm tilldelades utmärkelsen var: ”Enligt Societas Heraldica Scandinavica visar Ängelholms kommun på ett utmärkt sätt hur ett vapen kan ges en enkel och tydlig utformning som fungerar bra även i digital kommunikation. Därför har Societas Heraldica Scandinavica utsett Ängelholms kommunvapen till Årets nordiska kommunvapen 2020.”

Häradsheraldiken

På en karta från sent 1600-tal syns att Ängelholm låg i Bjäre härad vid gränsen till Södra Åsbo härad, med Norra Åsbo härad beläget österut. I danska Rigsarkivets samlingar av kungahyllningar finns sigill för dessa härader.

  • Bjäre härad hade år 1524, och ännu år 1648, en kvinna hållande en bok och en palmkvist (bilden till väsnter nedan). Kvinnan har tolkats som S:ta Tora, ett helgon med stark anknytning till Torekov.
  • Södra Åsbo hade år 1524 och ännu år 1655 en på mark gående åsna – men år 1655 hade man uppenbarligen glömt vad det var för symbol, för man placerade sigillet som på bilden (i mitten nedan) – med marken lodrätt.
  • Norra Åsbo hade år 1524 ett halvt djur av obestämd art, men 1584 och ännu 1648 en vänstervänd halv åsna (bilden till höger nedan).

Medan Bjäre härad allt sedan år 1524 har behållit S:ta Tora, har vapnen för Södra och Norra Åsbo förändrats. Namnet Åsbo har med Söderåsen att göra, men när man valde vapen gjordes en del ganska fria tolkningar. Ett annat skånskt härad, Harjager, har t.ex. en jagad hare, även om det inte egentligen har något med häradsnamnet att göra.

Åsnorna passade visserligen med häradsnamnet, men under 1600-talets andra hälft tog häradshövdingen Bartolomeus Ment fram nya sigill, ett med en åsnas framdel för Norra Åsbo och åsnans bakdel för Södra Åsbo.

Detta väckte en hel del missnöje i häraderna, och bönderna besvärade sig hos konungen år 1731 och ville ha bättre bilder i sigillen. År 1733 fick båda häraderna ”et emot hwartannat afdelt högt Berg med någon Skog bewäxit”. I Helsingborgs tingsrätt finns en sigillstamp med tre sidor bevarad, införskaffad av häradshövdingen Magnus Flinck år 1803.

Det här ledde, märkligt nog, till två parallella sigilltraditioner för de båda Åsbo-häraderna. På 1950-talet fastställdes vapen för häraderna, med utgångspunkt i 1733 års beslut men med vissa variationer.

Södra Åsbo fick i fält av guld en störtad grön inböjd spets, på vardera sidan åtföljd av en grön bokkvist. Norra Åsbo fick i stort sett samma vapen, men med motsatta tinkturer och med kvistarna ersatta av fält beströdda med boklöv. Bjäre höll fast vid S:ta Tora, nu av guld i rött fält med blå krona, bok och palmkvist. 

Men när häradsvapnen skulle målas i samband med bondetåget 1914, då bönder från hela landet reste till Stockholm för att stödja kung Gustaf V i försvarsfrågan, hade man glömt bort 1700-talets förändringar. Detta var antagligen för att man följde den danske heraldikern Anders Thisets nyligen publicerade forskningar om sigillen från den danska tiden. Han tolkade Norra Åsbos åsna som ett lodjur, förmodligen på grund av öronen, och Södra Åsbos felvända sigill som en upprest björn.

Vid bondetåget målades dels sköldar, dels fanor, med häradsvapnen. Sköldarna användes på järnvägsvagnarna på resan till Stockholm, och fanorna användes när bönderna marscherade till Kungl. slottet. Fanorna och sköldarna lämnades sedan till respektive häradsrätt. Södra Åsbos och Bjäre härads sköldar hänger i Helsingborgs tingsrätt i en utställning om domstolens historia, och Bjäre härads fana förvaras också där. Södra Åsbos fana finns nu i Ängelholms hembygdsmuseum. Norra Åsbo härads sköld och fana har följt med Klippans tingsrätts möbler till en rättssal på Juridiska fakulteten i Lund.

Ängelholms stads sigill och vapen

Ängelholm blev för första gången stad år 1516 och behöll stadsrättigheterna fram till år 1547. Enligt Karl Enghoff, som skrivit Ängelholms historia 1516-1916, är inget sigill eller vapen känt från den perioden.

Efter Roskildefreden år 1658 uppkom frågan om vilken status Ängelholm hade som samhälle. Gällde de gamla stadsrättigheterna eller inte? Det var tveksamt. År 1664 lydde Ängelholm visserligen under Bjäre häradsrätt och hade alltså inte en av de rättigheter som kännetecknade en stad, nämligen att ha en egen domstol – en rådhusrätt eller byrätt. Men Ängelholm var ändå representerat på riksdagarna år 1664 och 1668, och år 1675 fick staden bekräftelse på sin byrätt, som trädde i verksamhet senast år 1681. Fullständig självständighet i domstolshänseende fick Ängelholm dock inte förrän år 1767.

Enghoffs första belägg för ett stadssigill är från en riksdagshandling år 1693. I sigillbilden finns en ängel eller kerub överst och därunder kronan och de båda laxarna. Dessutom bokstäverna E H, allt inom en krans av lager- eller olivkvistar. I början av 1800-talet ersattes keruben av en ängel utflygande ur ett moln. I dessa sigill håller ängeln kronan, som om Gud, företrädd av ängeln, kröner staden, och ger den lycka och välgång. Laxarna har med laxfisket i Rönne å att göra.

Enghoff hävdade att det fanns ett annat sigill från år 1697, vilket var ”till utseendet fullkomligt likt det sigill, som förekommer å riksdagsrepresentantens fullmakt 1697, men något mindre”.

Vi känner igen laxarna, ängeln och kransen samt bokstäverna E H. Kronan här är dock en sluten krona. En närmare jämförelse visar att det inte stämmer, som Enghoff skrev, att 1693 och 1697 års sigill är till utseendet fullkomligt lika. Även om motivvalet är detsamma, är 1697 års sigill mindre detaljerat och utfört på ett grövre och enklare sätt. Det ger helt enkelt intryck av att vara äldre, kanske några decennier äldre. Huruvida detta stämmer, att det sigill som användes år 1697, i själva verket är äldre än det som användes år 1693, har jag (ännu) inte fått klarhet i.

Ett argument som skulle kunna tala för att sigillet är från tiden före 1687 är att det då utfärdades föreskrifter om begränsning i rätten att använda kronor i sigill för adelsmän. Detta var ett led i en strävan från statsmakten att hålla kronsymbolerna för sig själv, bortsett från de rangkronor som användes av adeln. Ängelholm var representerat på riksdagarna 1664 och 1668, men utan att alla dokument verkar ha bevarats. Från den tiden skulle det sigill som användes år 1697 kunna vara. Detta är bara en hypotes – chansen att några sigillavtryck skulle dyka upp på hittills okända arkivhandlingar förefaller inte vara stor.

Det senaste seklets förändringar av Ängelholmsvapnet

Inför det att vapnets innehåll skulle fastställas av Kungl. Maj:t tog år 1932 amanuensen i riks-heraldikerämbetet Arvid Berghman fram några förslag till vapnets utformning. Det finns en skiss där ängeln är placerad i en ginstam (sköldens övre tredjedel), men Berghman påpekade att en lämplig förebild för kerubens ansikte fanns i en avbilning av en av Serafimerordens serafer. I renritad form blev inte bara änglaansiktet utan hela figuren inspirerad av en seraf.

Egentligen är keruber och serafer två olika sorters änglar. De bibliska keruberna har fyra vingar med en mänsklig arm under var och en av dem. De heraldiska keruberna framställs däremot som ett barnhuvud mellan ett vingpar, medan seraferna är sexvingade. Skillnaden uppmärksammades inte i de olika förslagen till vapen för Ängelholm. Att blasoneringens kerub både i 1934 års bild och den nu aktuella versionen återges med två vingar framstår emellertid som konsekvent.

Idén med att placera ängeln i en ginstam övergavs, och år 1934 fastställdes vapnet av Kungl. Maj:t. I Ny svensk vapenbok sägs: ”Efter mycken diskussion hade man då låtit sig övertygas om att återgå till den vapenkomposition, som kan utläsas ur stadens äldsta sigill från 1693. Under början av 1900-talet var man nämligen van vid, att vapnets ängel kom flygande ur ett moln i dess högra hörn.” Vapnet i den nya utformningen användes också på uniformsknappar.

Under perioden 1863-1970 fanns Barkåkra landskommun, som från år 1963 hade ett eget vapen innan kommunen blev en del av Ängelholm. Det var en sköld, vågskurestyckad i rött och guld, vari ett rött ankare, upptill bildande ett patriarkalkors med spetsiga ändar. Färgerna hämtades från Skånes vapen, vågskuran och ankaret stod för sjöfarten och korset syftade på tuberkulosvård eftersom ett av landets första sanatorier fanns i trakten.

*

En mer utförlig version av denna text, med käll-, litteratur- och bildreferenser, finns i Heraldisk Tidsskrift bd 13 nr 122 oktober 2020 s. 187-197.