Heraldikens uppkomst och utveckling i Norden

Heraldikens ursprung

Heraldikens ursprung kan sökas under 1100-talet i Normandie med omnejd. Några årtal:

  • 1066, före 1080 Bayeux-tapeten – då fanns ännu inte heraldiken
  • 1095-99 Första korståget – då fanns ännu inte heraldiken
  • Ca 1125-50 Den första heraldiken
    • 1128 Vapenförläning till Gottfrid av Anjou
    • 1138-46 De första sigillen med sköldar med heraldiska kännetecken
  • 1147-49 Andra korståget
Gottfrid av Anjou

Michel Pastoureau har delat in den tidiga heraldiken i tre faser:

  • början av 1100-talet till ca 1120-1130: en förberedelse- eller utarbetandefas,
  • ca 1120-1130 till ca 1160-1170: en uppträdande-, ankomst- eller etableringsfas, och
  • ca 1160-1170 till ca 1230: en utbrednings- eller spridningsfas

Heraldiken uppkom i en tid då skölden förändrades vilket möjliggjorde att sköldytan kunde användas på ett friare sätt, vilket utnyttjades av en krets släktgrupperingar runt Anjou, Vermandois, De Clare m.fl.

När heraldiken kom till Norden

Det äldsta kända kungavapnet i Norden finns i ett sigill för Knud VI av Danmark omkring år 1194. Där syns de tre lejonen som ännu finns i Danmarks riksvapen. Den svenske kungen Erik Knutsson hade på 1210-talet ett kontrasigill med två motvända leoparder, som kan tänkas utgöra heraldisk emblematik. Under tidigt 1200-tal förekom vapen med lejon i den norska kungaätten. Runt år 1280 tillkom det nuvarande norska riksvapnet, genom att yxan lades till i det tidigare lejonvapnet och lejonet blev krönt. På 1330-talet finns för första gången belägg för det svenska trekronorsvapnet.

Det var således under 1200-talet som heraldiken kom att etableras i Norden, även utanför kungasläkterna. I Sverige undertecknade t.ex. år 1219 bröderna Lars Bengtsson och Sigtrygg Bengtsson ett dokument med var sitt sigill. I sigillen fanns en sköld med en lilja i en hjorthornskrona. Detta vapen användes också av deras efterkommande.

Vapen för Sigtrygg och Lars Bengtsson. Ur Bror Emil Hildebrand, Svenska sigiller från medeltiden, 3 serien plansch 1.

Även nordiska städers vapen kan spåras till 1200-talet. Varde och Viborg i Danmark har vapen vars motiv kan spåras till 1200-talets första hälft. Kalmar i Sverige har ett vapen är känt från omkring 1200-talets mitt.

Senmedeltid och tidigmodern tid

Under Kalmarunionens tid 1397-1523 blev vapenförläningar ett nytt sätt att få rätt till ett visst vapen – innan dess hade eget antagande varit det enda sättet. Denna förändring skedde under kontinentaleuropeisk påverkan.

Malmö stads vapenbrev 1437 (Wikimedia Commons)

Efter Kalmarunionen, under 1500-talet, hade både danska och svenska kungar ambitionen att genom heraldisk mångfald visa upp vidden av sina territorier. Detta gav bl.a. upphov till de svenska landskapsvapnen och till att vapen för den danska kungens provinser synliggjordes.

Den s.k. trekronorsstriden är ett exempel på detta. Som en följd av Kalmarunionen fanns de tre kronorna i både det danska och det svenska riksvapnet. Gustav Vasa av Sverige krävde år 1559 att Frederik II av Danmark skulle ta bort de tre kronorna ur det danska vapnet. Tvisten var en av orsakerna till det nordiska sjuårskriget, som avslutades år 1570 med ett fredsfördrag där både den svenska och den danska kungen temporärt fick föra de tre kronorna. Detta blev också den slutliga lösningen vid freden i Knäred år 1613.

Erik XIV:s pretentionsvapen

För svenskt-finskt vidkommande innebar 1600-talet den viktiga förändringen att Riddarhuset inrättades. Därmed blev adelsheraldiken föremål för systematisering och kontroll. Ofrälse präster, ämbetsmän och andra fortsatte att anta vapen som de använde i sina sigill.

Från år 1560, under 1600-talet och fram till sent 1700-tal utvecklades successivt ett system av rangkronor inom den svensk-finska adeln. År 1693 fastställdes ett danskt-norskt system för rangkronor.

1693 års danska rangkronesystem

Med 1700-talets rokokostil förändrades heraldikens uttryckssätt, och det var inte alltid lätt att få in sköldemärket i ett fält avgränsat av snäckornament. Det finns dock en del goda exempel vilket motiverar att heraldiken, eftersom vapnen bara är bundna till innehåll och ej till form, anses kunna uttryckas i varje stilart.

Heraldiken en sak för riken, adel och städer

Under det sena 1700-talet kom heraldiken alltmer att bli en angelägenhet för adeln, staten och städerna. Gemene mans bruk av vapen kom ur modet. I Sverige manifesteras det genom 1769 års förordning om adlig skölds förande i sigill, en förordning som inte hindrade ofrälse från att föra vapen med sluten hjäm och utan krona men som ändå hade en avkylande effekt på privatheraldiken.

År 1814 kom Sverige och Norge i union, och det norska vapnet skulle tas bort ur den danska kungens vapen och förenas med det svenska för att symbolisera personalunionen. Inte förrän år 1844 gjordes detta på ett sätt som ansågs acceptabelt i Norge.

Svenske Prins Eugens vapen i danska Elefantordens vapenbok, med skölden kluven mellan Sverige och Norge och hertigdömet Närke insatt längst ned.

Heraldiken åter populär

Under 1900-talet har två nya självständiga stater bildats i Norden, Finland och Island, vars vapen och flaggor har väckt stort engagemang. Inte minst vapnen för de två ländernas presidenter har haft stor betydelse för heraldiken i Norden, genom att dessa tagits fram när presidenterna förlänats den svenska Serafimerorden och den danska Elefantorden.

Betydelsefulla insatser gjordes på 1900-talet av bl.a. Arvid Berghman i Sverige, Olof Eriksson och Gustaf von Numers i Finland samt Hallvard Traetteberg i Norge för att återuppväcka intresset för heraldiken. På detta sätt kom ett stort antal släkt- och kommunvapen till, ofta inspirerade av den enkla och tydliga heraldiken från medeltiden och renässansen. Genom dessa släkt- och kommunvapen har heraldiken fått en lokal och personlig förankring.

De verksamma heraldiska föreningarna i Norden har bildats under 1900-talets andra hälft och ger ut olika tidskrifter och publikationer.

Vidare läsning

  • Sven Tito Achen, Danmarks kommunevåbener, Kobenhavn: Forlaget Komma, 1982.
  • Sven Tito Achen, Heraldikkens femten glaeder, Kobenhavn: Societas Heraldica Scandinavica, 2009.
  • Nils G. Bartholdy, Adels- og våbenbreve udstedt af danske (unions-)konger indtil 1536, Kobenhavn: Kildeskriftselskabet, 2007.
  • Magnus Bäckmark och Jesper Wasling, Heraldiken i Sverige, Lund: Historiska Media, 2001.
  • Magnus Bäckmark m.fl., Riddarhusets vapensköldar, Stockholm: Riddarhuset, 2019.
  • Martin Sunnqvist, “Uppkom heraldiken på grund av att den slutna hjälmen började användas? En översikt över aktuell forskning” i Heraldisk Tidsskrift 121 Marts 2020.