Det äldsta kända kungavapnet i Norden finns i ett sigill för Knud VI av Danmark omkring år 1194. Där syns de tre lejonen som ännu finns i Danmarks riksvapen. Den svenske kungen Erik Knutsson hade på 1210-talet ett kontrasigill med två motvända leoparder, som kan tänkas utgöra heraldisk emblematik. Under tidigt 1200-tal förekom vapen med lejon i den norska kungaätten. Runt år 1280 tillkom det nuvarande norska riksvapnet, genom att yxan lades till i det tidigare lejonvapnet och lejonet blev krönt. På 1330-talet finns för första gången belägg för det svenska trekronorsvapnet.
Under Kalmarunionen 1397-1523 använde Erik av Pommern ett unionssigill med Danmarks tre lejon, Sveriges tre kronor, det svenska folkungavapnet och den pommerska gripen och i en hjärtsköld det norska lejonet med yxan.
Vid slutet av 1500-talet och början av 1600-talet stred den danska och svenska kungen om symbolen med de tre kronorna. Som en följd av Kalmarunionen fanns de tre kronorna i både det danska och det svenska riksvapnet – det uppfattades både som ett svenskt vapen och som ett unionsvapen. Gustav Vasa av Sverige krävde år 1559 att Frederik II av Danmark skulle ta bort de tre kronorna ur det danska vapnet. Tvisten var en av orsakerna till det nordiska sjuårskriget, som avslutades år 1570 med ett fredsfördrag där både den svenska och den danska kungen temporärt fick föra de tre kronorna. Detta blev också den slutliga lösningen vid freden i Knäred år 1613.
Nästa stora förändring av de nordiska ländernas vapen skedde på 1800-talets första hälft. År 1814 fördes Norge genom freden i Kiel över från den danska till den svenska kungen. Det innebar att det norska vapnet togs bort ur den danska kungens vapen men i stället fogades in i det svenska riksvapnet.
År 1844 tydliggjorde Oscar I att det var fråga om en personalunion mellan två kungariken genom att ge Norge och Sverige lika stora delar av kungavapnet.
Under 1900-talets första hälft skedde de förändringarna att unionen mellan Norge och Sverige upplöstes år 1905, och Finland förklarade sig självständigt år 1917.
Island blev självständigt år 1918 men var i personalunion med Danmark till år 1944. Genom dessa förändringar fick de olika riksvapnen nuvarande innehåll. Det danska riksvapnet förändrades dock år 1972 då vissa områden inte längre skulle representeras i riksvapnet.
Vidare läsning i Heraldisk Tidsskrift
HT = Heraldisk Tidsskrift. I kronologisk ordning efter publicering. De äldsta häftena är digitaliserade.
Norden
De skandinaviske kongevåbener i Wijnbergen-våbenbogen, HT bd 2, nr 20, 1969, s. 441.
Bjørn Bratbak: De nordiske “Nasjonalløvene”, HT bd 8, nr 72, 1995, s. 41
Nils G. Bartholdy: De tre kroner og korset. Unionssymbolik, ambition og rivalitet. HT bd 8, nr 76, s. 233
Clara Nevéus: Heraldik och politik. Exemplet Carta Marina, HT bd 8, nr 79, 1999, s. 412
Danmark
Ingeborg Buhl: Vildmænd som frugtbarhedssymbol og skjoldholdere ved det danske kongevåben, HT bd 3, nr 22, 1970, s. 57
Sven Tito Achen: Gelre-våbenbogen og dens danske våbener, HT bd 3, nr 23, 1971, s. 105
Troels Dahlerup: De holstenske våbener i Gelre-våbenbogen, HT bd 3, nr 23, 1971, s. 147
Dronning Margrethe II’s våben, HT bd 3, nr 27, 1973, s. 297
Nils G. Bartholdy: Suverænitetssymbolikken i det store danske kongelige våben og dens kulturhistoriske baggrund, HT bd 4, nr 33, 1976, s. 127
Peter Bondesen: Fredrik II’s rigsvåben fra ca. 1563, HT bd 4, nr 36, 1977, s. 279
C. G. U. Scheffer: Det kungliga mönstret i den medeltida heraldiken med särskild hänsyn till Albrekt av Mecklenburgs tronbestigning i Sverige, HT bd 5, nr 42, 1980, s. 57
Nils G. Bartholdy: Valdemarernes løvevåben. Hovedtræk af en teori om de danske kongers politiske motivering for at antage løvefiguren i det 12. århundrede, HT bd 5, nr 49-50, 1984, s. 21
Nils G. Bartholdy: Danmarks kongelige hjelmtegn, HT bd 7, nr 62, 1990, s. 70
Nils G. Bartholdy: Dannebrogskorsets form og visionære baggrund, HT bd 7, nr 64, 1991, s. 168
Nils G. Bartholdy: Statsvåben, kongekroner, kommunevåben, HT bd 9, nr 85, 2002, s. 193
Nils G. Bartholdy: De danske kongers skjoldholdere, HT bd 10, nr 98, 2008, s. 345
Nils G. Bartholdy, Oldenburgske fyrstbiskopper – underhold med heraldiske konsekvenser, HT bd 11, nr 109, 2014, s. 411
Nils G. Bartholdy: Det danske kongevåben og Københavns Universitets og dets fakulteters segl, HT bd 12, nr 118, 2018, s. 509
Finland
Bo Tennberg: Sanningen om silverrosorna i Finlands vapen, HT bd 5, nr 48, 1983, s. 370
Knut Pipping och Leif Tengström: Huset Vasa, Jagellonerna och Ivan IV Vasilievitj. Några hypoteser om de svenska landskapsvapnens uppkomst, HT bd 5, nr 49-50, 1984, s. 107
Henrik Degerman: Finlands nationella vapen? HT bd 5, nr 49-50, 1984, s. 214
Tom C. Bergroth: Ett nationellt identitet, HT bd 10, nr 96, 2007, s. 249
Island
Guðný Jónasdóttir: Det islandske falkevåpen – bakgrunn og historie, HT bd 10, nr 92, 2005, s. 57
Nils G. Bartholdy, Islands kongekrone, HT bd 11, nr 103, 2011, s. 115
Norge
Hallvard Trætteberg: Det norske kongevåpen i Gelre-våpenboka, HT bd 3, nr 23, 1971, s. 126
Odd Fjordholm: Om opphavet til det norske løvevåpen. En historiografisk framstilling, HT bd 5, nr 49-50, 1984, s. 31
Hans Cappelen: Den norske løve i avistegning, HT bd 5, nr 49-50, 1984, s. 315
Lars Tangeraas: Den norske løves opprinnelse, HT bd 6, nr 53, 1986, s. 105
Hans Cappelen: Norge i 1905: Gammelt riksvåben og nytt kongevåpen, HT bd 10, nr 94, 2006, s. 153
Tom Sverre Vadholm, Hellig-Olavs øks som norsk symbol, HT bd 11, nr 102, 2010, s. 59
Knut Johannessen, Christian Frederik og den norske løve 1813–1814, HT bd 11, nr 109, 2014, s. 385
Knut Johannessen: ”Gid Pokker havde al denne Heraldik!” – Den norske løve i 1905, HT bd 12, nr 113, 2016, s. 107
Sverre Dæhlen: Skilt i utenrikstjenesten 1906-1939, HT bd 12, nr 115, 2017, s. 193
Sverige
C. G. U. Scheffer: De svenska vapnen i Gelre-vapenboken, HT bd 3, nr 23, 1971, s. 117
Erik Spens: Sveriges riksvapen, HT bd 5, nr 49-50, 1984, s. 42
Uno Lindgren: Nytt om ”Sweriges tree Chronor”, HT bd 5, nr 49-50, 1984, s. 51
Vladimir A. Sagerlund, Sveriges lilla riksvapen i Avignon – nya iakttagelser, HT bd 11, nr 108, 2013, s. 364