Heraldik

Kumla

Skylt vid gränsen till Kumla kommun, Sverige. Vapnet, som är från år 1945, blasoneras: “I rött fält två korslagda skohammare över ett treberg, allt av silver”.

Vad är heraldik?

Titta dig omkring! På mynt och vägskyltar – men också på byggnader och fordon, i böcker och annonser, på uniformer och brevpapper, och inte minst på internet, finns heraldik.

Heraldiska vapen påminner om andra kännetecken men har också egenheter.

Liksom namn kännetecknar vapen personer och släkter, men skillnaden brukar uttryckas som att “vapnet är för ögat vad namnet är för örat”. Liksom varumärken och logotyper kännetecknar vapen organisationer – särskilt offentliga sådana – och företag, men ett vapen är bundet till sitt innehåll medan en logotyp är bunden till sin form.

Att vapnen är bundna till sitt innehåll men inte till sin form är heraldikens viktigaste egenskap. Ett vapen kan tolkas av olika konstnärer och i olika konstnärliga stilar och ändå vara samma vapen. Vapnets idé, formulerad i vapenbeskrivningen (blasoneringen) består, men dess uttryck växlar.


Charles de Bourgogne, comte de Charolais

Charles de Bourgogne, comte de Charolais, ur Armorial équestre Toison d’or, 1400-tal (Wikimedia Commons)

Hur uppkom och utvecklades heraldiken?

Under 1100-talet ägde en kulturell uppblomstring rum i Västeuropa. Lantbruk, hantverk och handel specialiserades, universiteten inrättades, katolska kyrkan konsoliderades och den romerska rätten återupplivades.

En ny hjälmtyp infördes som dolde riddarens ansikte, vilket ledde till oklarhet om vem som var vem. I korstågen sammanfördes dessutom riddare från olika länder. I torneringarna stred praktälskande riddare mot varandra. Genom sigill bekräftades identiteten hos ett dokuments utfärdare. Detta krävde sammantaget kännetecken som samtidigt var enkla och tydliga, imponerande och kraftfulla. Heraldiken var född. Den fick sitt namn av härolderna, som höll reda på vilken torneringsdeltagare som hade rätt till vilket vapen.

Naturliga platser att förse med kännetecken var riddarens sköld, fana, hjälm och hästtäcke. Sköldemärket återkom sedan i sigillet. Åter i sin borg hängde riddaren upp skölden på väggen med hjälmen och dess prydnad ovanför och draperade hjälmtäcket runt skölden. Detta var grunden till den vanliga framställningen av ett fullständigt heraldiskt vapen.

Med 1700-talets rokokostil förändrades heraldikens uttryckssätt, och det var inte alltid lätt att få in sköldemärket i ett fält avgränsat av snäckornament. Det finns dock en del goda exempel vilket motiverar att heraldiken, eftersom vapnen bara är bundna till innehåll och ej till form, anses kunna uttryckas i varje stilart.

1800-talsheraldiken kännetecknas ofta av bristande proportionalitet mellan sköld, hjälm och hjälmprydnad.

Under 1900-talet har 1100-tals- och renässansstilarna tjänat som inspiration och i sin enkelhet och klarhet varit väl förenliga med funktionalistisk design.


vapen

Exempel på vapen ur Skandinavisk Vapenrulla, som visar kontrastverkan mellan färg och metall.

Hur sätter man samman ett vapen?

Den grundläggande regeln är att metall (guld eller silver) skall möta färg (blått, rött, svart, grönt eller purpur). Därtill finns pälsverk (hermelin m.fl.).

Sköldemärket är tvådimensionellt och består av häroldsbilder, allmänna bilder eller en kombination av dessa. Eftersträvansvärt är att använda så få och så tydliga bilder som möjligt. Pars pro toto – delen istället för det hela – är ett vanligt knep för att få tydliga bilder: Ett blad istället för ett träd, ett hjul istället för en bil.

Ovanpå skölden finns hjälmen. I Sverige och Finland markerar öppen hjälm adelskap och sluten hjälm ofrälse börd.

På hjälmen finns vulsten, som håller fast hjälmtäcket. Båda dessa är i vapnets viktigaste färger.

Utgående från vulsten finns hjälmprydnaden. Den är tredimensionell och utgör liksom skölden ett kännetecken för vapenbäraren.

När man väljer sköldemärke och hjälmprydnad skall symbolerna å ena sidan vara enkla och tydliga och synliga på håll men å andra sidan karakteristiska för vapenbäraren och inte göra vapnet för likt ett annat vapen. Vem som helst har rätt att anta ett eget, unikt vapen och att göra det möjligt för släkten att föra det vidare.


Sigillavtryck Georg Sverdrup 1946

Hur används vapen i Norden?

Vapen används av rikena och deras myndigheter, av kommunerna, av släkter, såväl adliga som ofrälse, och av organisationer och företag.

För domstolar och andra statliga organ kan sigill och stämplar med heraldiska vapen vara viktiga tecken på att domar och beslut är utfärdade på korrekt sätt. Vapen förekommer på offentliga byggnader för att visa vilken verksamhet som bedrivs där. Ambassader använder sitt lands vapen på en emaljskylt. Myndigheter och kommuner använder ofta sina vapen på byggnader, fordon, kuvert, brevpapper och visitkort.

Exlibris för Elsa Trolle Önnerfors, konstnär: Ronny Andersen

Även privatpersoner och föreningar använder vapen på kuvert, brevpapper och visitkort. De använder också vapen i sigill och stämplar, i flaggor och i s.k. exlibris, bokägarmärken.

Vapen kan också användas i vapenringar, skulpterade i trä som dekoration eller i form av vapenmålningar på plåt eller papper. De kan användas på slipsar, scarves och manschettknappar. De kan också användas i porträtt för att markera vem som är avbildad.